Av Anna-Lena Berg, Leg Veterinär, VMD
I slutet av 1980-talet började allt fler fall av njursvikt hos relativt unga perser uppträda i Sverige.
Ultraljudsundersökning visade att njurarna var genomsatta av cystor (vätskefyllda blåsor),
som i höggradiga fall trängde undan den normala njurvävnaden och medförde nersatt njurfunktion.
Sjukdomstillståndet diagnosticerades som polycystic kidney disease (PKD), en ärftlig njursjukdom hos perser och perserbesläktade raser.
Anledningen till att PKD blev vanligare i Sverige under slutet av 1980-talet var att många amerikanska importer togs in under de åren,
och i den amerikanska perserpopulationen var PKD utbrett.
PKD nedärvs autosomalt dominant, vilket innebär att det räcker med att ha genen i enkel uppsättning (från en förälder) för att katten ska få sjukdomen.
Innan man hade identifierat vilken gen som var muterad (förändrad) gick det bara att ställa diagnosen PKD med hjälp av ultraljud.
År 2004 identifierades genen som orsakar PKD, och efter det utvecklades snabbt genetiska tester.
Idag är det enkelt att testa sin katt för PKD. Flera laboratorier erbjuder färdiga kit med provtagningsutrustning, som kattägaren själv kan använda.
Vanligtvis stryker man en svabb mot slemhinnan på insidan av kinden för att få prov på kattens DNA.
Laboratoriet analyserar sedan detta, för att få fram om katten är bärare av PKD eller ej.
Symtom på PKD är minskad aptit, avmagring, ökad törst och ökad urinmängd.
De flesta katter utvecklar inte symtom förrän i vuxen ålder, men det finns även höggradiga fall av PKD där kattungar dött i njursvikt redan efter några månader.
Någon effektiv behandling finns egentligen inte. Om katten inte har så höggradig form av PKD kan man ge den speciell njurdiet.
Genom seriöst avelsarbete har svenska perseruppfödare till stor del lyckats eliminera PKD ur den svenska perserstammen.
Något formellt hälsoprogram för bekämpning av PKD hos perser/exotic finns inte i dagsläget, men Fife/SVERAK, CFA och övriga organisationer
rekommenderar att man testar sin katt för PKD via DNA-test innan den går i avel.
SPEXUS stödjer till fullo denna rekommendation. Om båda föräldrarna är testade och negativa behöver man inte testa sin katt.